astralia

Till min älskade pappa;
Så kom den dagen ingen av oss ville skulle komma.
Fredagen den 8 Mars 06:00/06:30 tog cancern till slut över,trots att du kämpade så mycket in i det sista!
Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden. Hur du har det,vart du är,hur du känner det.
Undrar över hur arg du måste blivit när du förstod att du inte vaknade upp igen. Inget kaffe,ingen snus,ingen tv,ingen av oss där längre...
Kan tänka mig att du blev lika arg då som du blev för 5 år sedan när läkaren sa att du hade drabbats av en hjärntumör. (Även om det sägs att man inte känner känslor längre,när man går bort)
De senaste 5 åren har vi sett dig kämpa genom motgångar.
Du fick aldrig komma tillbaka till jobbet,du var tvungen sluta coacha innebandylag,du var tvungen att dra ner på din träning-som alltid varit så viktig för dig.
Vi har sett dig lida,och vi har lidit med dig.
Du ska veta att du gjorde allt du kunde för att bekämpa cancern-det är bara så synd att det inte räckte.

Jag tänker nästan hela tiden på den sista gången jag såg dig.
Hur jag stod vid din sida och gav dig en lång puss på din panna-jag ville känna din värme en sista gång.
Hur jag tänkte-men inte sa-"pappa jag älskar dig"
jag hoppas du hörde det ändå!