astralia

Det var tungt idag med,pappa.
Jag vet att du inte ville att vi skulle vara ledsna pga dig,men jag är ledsen ändå,alla du berörde i ditt liv är ledsna.
Men det är inte pga dig,det var inte ditt fel att du inte kunde besegra cancern.
Jag är ledsen över att aldrig mer få träffa dig
Ledsen över att mina barn inte får växa upp med sin morfar
Ledsen över att du aldrig får lära love spela innebandy eller fotboll
Ledsen över att du inte kan leda mig till altaret den dagen jag gifter mig

Jag är arg på orättvisan...hela mitt liv har jag sett vänners vänner bli sjuka och gå bort..vänners släktingar också. Aldrig trodde jag att våran familj någonsin skulle bli drabbad av något hemskt alls.
Vi har ju aldrig varit speciellt sjuka.
Knappt legat på sjukhus. Speciellt inte du som alltid varit så vältränad och kärnfrisk.

Du var den sista jag trodde skulle gå
bort..pga ålderdom.
Du vet att som barn ser man sina föräldrar som superhjältar,odödliga superhjältar. Detta försvinner inte när man blir vuxen heller..jag trodde länge att du och mamma skulle leva för evigt tillsammans med mig och mina systrar

Det är inte meningen att man ska förlora en förälder som bara är 52,inte rätt att en mamma och pappa ska behöva begrava sin son heller

Därför är jag ledsen ibland,och jag kommer alltid vara det.
Men jag ska minnas dig för den du var innan du blev sjuk.
Jag ska berätta för dina barnbarn om vilken fantastisk människa du var.hur rolig du var,vilka tokiga idéer du hade och alla knasiga saker du hade för dig.
Det lovar jag

Då var allt över och man kan börja gå Vidare...?? Inte direkt. Känner mig helt slut efter allt,och ledsen..väldigt ledsen.
Helt plötsligt känner jag inte för någonting längre. Vi ska planera mat inför påsk-jag är inte hungrig ens.
Begravningen av pappa var fin,det var mycket folk. Folk som pappa på något sätt berört.
Vi var många som kramades idag-det kändes fint
Just nu lyssnar jag på radio-de har hittills bara spelat musik som pappa gillar...man kan undra hur det kommer sig. Man vill ju att pappas ande är med en hela tiden
Älskade pappa
Kan inte förstå att du är borta..kommer aldrig förstå. Det var så orättvist detta

Idag är dagen jag länge bävat för. Jag är så nervös. Har ont i kroppen,hjärtat rusar och mensvärk mitt i allt:(

Till min älskade pappa;
Så kom den dagen ingen av oss ville skulle komma.
Fredagen den 8 Mars 06:00/06:30 tog cancern till slut över,trots att du kämpade så mycket in i det sista!
Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden. Hur du har det,vart du är,hur du känner det.
Undrar över hur arg du måste blivit när du förstod att du inte vaknade upp igen. Inget kaffe,ingen snus,ingen tv,ingen av oss där längre...
Kan tänka mig att du blev lika arg då som du blev för 5 år sedan när läkaren sa att du hade drabbats av en hjärntumör. (Även om det sägs att man inte känner känslor längre,när man går bort)
De senaste 5 åren har vi sett dig kämpa genom motgångar.
Du fick aldrig komma tillbaka till jobbet,du var tvungen sluta coacha innebandylag,du var tvungen att dra ner på din träning-som alltid varit så viktig för dig.
Vi har sett dig lida,och vi har lidit med dig.
Du ska veta att du gjorde allt du kunde för att bekämpa cancern-det är bara så synd att det inte räckte.

Jag tänker nästan hela tiden på den sista gången jag såg dig.
Hur jag stod vid din sida och gav dig en lång puss på din panna-jag ville känna din värme en sista gång.
Hur jag tänkte-men inte sa-"pappa jag älskar dig"
jag hoppas du hörde det ändå!