astralia

Det var tungt idag med,pappa.
Jag vet att du inte ville att vi skulle vara ledsna pga dig,men jag är ledsen ändå,alla du berörde i ditt liv är ledsna.
Men det är inte pga dig,det var inte ditt fel att du inte kunde besegra cancern.
Jag är ledsen över att aldrig mer få träffa dig
Ledsen över att mina barn inte får växa upp med sin morfar
Ledsen över att du aldrig får lära love spela innebandy eller fotboll
Ledsen över att du inte kan leda mig till altaret den dagen jag gifter mig

Jag är arg på orättvisan...hela mitt liv har jag sett vänners vänner bli sjuka och gå bort..vänners släktingar också. Aldrig trodde jag att våran familj någonsin skulle bli drabbad av något hemskt alls.
Vi har ju aldrig varit speciellt sjuka.
Knappt legat på sjukhus. Speciellt inte du som alltid varit så vältränad och kärnfrisk.

Du var den sista jag trodde skulle gå
bort..pga ålderdom.
Du vet att som barn ser man sina föräldrar som superhjältar,odödliga superhjältar. Detta försvinner inte när man blir vuxen heller..jag trodde länge att du och mamma skulle leva för evigt tillsammans med mig och mina systrar

Det är inte meningen att man ska förlora en förälder som bara är 52,inte rätt att en mamma och pappa ska behöva begrava sin son heller

Därför är jag ledsen ibland,och jag kommer alltid vara det.
Men jag ska minnas dig för den du var innan du blev sjuk.
Jag ska berätta för dina barnbarn om vilken fantastisk människa du var.hur rolig du var,vilka tokiga idéer du hade och alla knasiga saker du hade för dig.
Det lovar jag